Dagen inleddes med att jag såklart försov mig igen *S* Skulle fika med underbara J. men blev 45 min sen :S (Förlåt vännen). Det var dock en lite konstig fika idag... vi var båda lite ur fas. Lustigt att vi båda kände av det så tydligt... Jag vet inte vad det var, men kanske att vädret spelade in, och håglösheten började nog även gro i den tristess som vi upplever när det står stilla. Vi kände båda att vi liksom bara stod och stampade på samma plats... Hon har tankarna på en hon träffat, men det stod lite still där, och jag har tankarna på en jag med, och där händer väl inte mkt heller. Det regnade dessutom ute, så det var inte mkt att titta på. Likväl var det skönt att bara sitta och liksom inte säga något vettigt medan vi blickade ut i regnet. Det är så livet ska vara... Utan krav.
När vi sedan gick skilda vägar stannade inte mina tankar att snurra... Undermedvetet sökte jag en förklaring till mitt underliga humör, och en orsak till att jag liksom står lite still just nu. Jag gick hem och monterade mitt nya nätagg och fick igång min dator igen! Smärtfritt dessutom :) Gick ut en sväng efter det och det var då jag såg den. Det var som att få en hästspark... Jag såg bilen på bilden ovan och allt bara föll på plats! Liknelsen var perfekt... bilen, löven, vädret, dunklet... ja allt föll in som pusselbitar!
Om det nu tillåts mig att vara lite ego, så är jag den sportbilen! Exakt den sportbilen... Jag drivs framåt i mitt liv av en vrålande motor av flammande känslosamhet, brinnande nyfikenhet och sprudlande glädje.
Insidan är fylld av kvalité och detaljer, men som kanske kan ses som lite spartansk till sin helhet, tills man kommer nära och känner den känslan av trygghet och omtänksamhet som förmedlas.
Den vackraste silverglänsande utsidan. Vissa ser sportbilens utsida med former och färger som det vackrast där finns på denna jord, andra kanske föredrar andra färger eller former, men ingen finner den egentligen avskyvärd... Det finns ju många smaker på det där, men just sportbilsälskare är ju överlag ganska kräsna i sin uppfattning, så de som gillar denna modellen kanske inte är så lätta att hitta?
Bilen stod parkerad i höstdunklet på en undanskymd gata. Kanske jag inte finns på den plats jag borde, när just min "tillkommande" passerar förbi? Det är dessutom lite dunkelt med alla förändingar runt mig i mitt liv just nu, så just mina preferenser lyser kanske inte som starkast alla ggr? Även om jag försöker att hitta ut till motorvägen, avenyn eller bilaffärens skyltfönster så hamnar jag oftast på sidogator och i återvändsgränder (Skyller på min nyfikenhet som ständigt tar mig till nya platser :) )
Höstens flammande höstlöv hade börjat falla ner på den skimrande bilen. Hur vackra än höstlöv är, så hör de inte hemma på en sportbil... De fick bilen att se lite övergiven och tragisk ut. Nästan lite dåligt underhållen och bortglömd...
Liknelsen med mig, är att min utsida fläckas av uppgivhenheten och irritationen jag känner inför att inte hitta någon att dela mitt liv med. Den fläckas av att jag går runt och är lite uttråkad mest hela tiden... Den fläckas av min irritation på mig själv över de miljoner halvfärdiga projekt som jag tycks spotta ur mig dagligen. Den fläckas av den längtan som jag kan garantera lyser i mina ögon när jag ser någon jag uppskattar att se... alla dessa "fläckar" är som löven på bilen... De får min lack att skimmra mindre och min yta att anlöpas och mattas.
Sportbilen behöver en höststorm att blåsa bort alla löv! JAG behöver en höststorm, en orkan för att bli riktigt ren! Jag behöver bli putsad, polerad och gnuggad av kärleksfulla händer och sen ställd i ett varmt och skönt garage av kärlek.
haha nä, nu orkar jag inte jiddra mer... Likna mig själv vid en bil känns rätt bisart, men tanken jag just beskrev slog mig när jag passerade bilen på bilden... och det säger ganska mkt eftersom jag egentligen inte är speciellt bilintresserad :)
Man får faktiskt ha lite kul ibland också ^^
Life is... fullt av vackra höstlöv som dansar i stormens ilar!
