Trollbunden stod jag stilla säkert 5 min och bara beundrade solnedgången över munksjöns knarrande och mäktigt suckande is. Till slut lyckades jag bryta mig fri från denna sagolika vy och fortsätta min färd på cykeln, men minnet är för evigt inetsat i mitt minne och får mig att le var gång det bubblar till ytan...
Det må vara kallt, men midvintern är fortfarande en av de absolut vackraste tiderna på året!
Life is...att smekas av snöflingans lätta beröring när solen går i dygnsdvala bakom horisonten och efterlämnar en brinnande horisont som speglar sig i ett hav av is!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar