Ebenholtsklot till ögon

Ingen bild på detta... för det är svårt att illustrera denna upplevelse, men jag ska försöka beskriva. För idag hände mig en sak på vägen hem.

Förra året, innan jag bytte jobb och innan vi flyttade med jobbet gick jag varje eftermiddag hem från jobbet samma invanda väg. Jag hade fasta tider då. Varje dag när jag gick hem mötte jag en kille. Han var ungefär 22, 1.75 lång, och han var alltid ensam... Han hade alltid samma knälånga bruna mockakavaj, oavsett väder och det mörka håret låg slickat, framåt och åt sidorna. Han såg lite speciell ut med sitt utmärglade ansikte och magra kropp. Man mindes honom...

men det man såg tydligast var hans ögon...

Det är inga ögon, det är ebenholztklot... Svarta som en stjärnlös natt. Svarta som tjära. Svarta som en bottenlös avgrund.
Han såg nästan psykotisk ut med sin döda blick. Hans blick naglade fast dig mot väggen och sög hungrigt livet ur dig.

Han gick med axlarna stela som en robot och stapplade nästan fram med fötterna... En död, oerhört stel gång... Som Frankensteins monster ungefär.

Varje eftermiddag mötte jag honom på samma ställe... och varje gång var han klädd på samma sätt. Varje gång naglade han fast mig med blicken medan han mötte mig, och varje dag mötte jag hans döda svärta med min brinnande eld.
Jag vek inte med blicken. Han vek inte med blicken.

Det var en maktkamp...

Varje eftermiddag under de 15-20 sekunder vi såg varandra. Ingen vann. Ingen förlorade. En ständig kamp...

Jag undrade ofta vem han var? Jag undrar än idag varför han såg så psykotisk ut... Jag undrar vad han gjort för att komma dit han är... Vilka var hans drömmar?

Saken är den att idag möttes vi igen. På en annan plats. Jag såg honom på avstånd och kände genast igen min nemesis. Vi hade inget annat val än att mötas, för det var på en lång bro.
Jag hann fundera på om han hade förändrats.
Hans kläder hade.
Hans blick hade inte.
Ebenholtskloten glänste fortfarande djupt där inne i sina mörka hålor.

Blickar möttes. Svärta mötte eld. Hans axlar skakade. Hans ögon kved. Hans mun blev ett sträck... han kände igen mig, det märktes... och sakta sakta sänkte han blicken.

Det var ett antiklimax utan dess like!
Det kändes så dumt.
Det kändes så fel.

men nu är det inte samma sak längre... Nu förlorade minnet sitt skimmer.

Jag undrar mkt över andra människor... Andra människor fascinerar mig.

Undrar om man någon gång lär sig hur andra fungerar?
Jag hopppas på ett nekande svar :)

Life is... truely marvelous! Take my hand join me for the ride...