Kikade just ut och vad ser jag? Jo jönköpings levande julgran i all sin prakt vad horisonten... (haha jag vet... trodde faktiskt det skulle synas liiiiiite bättre än de där fjantiga prickarna på höjden vid horisonten) Hela förra för-vintern/juletid/sen-höst låg jag i min soffa och beundrade granens glans...
I år har jag knappt sett den...
Jag undrar varför?
Kan man bli blind för skönhet?
Eller rättare sagt... kan JAG förlora mina "stjärndunster i ögonen" som gör att jag ser skönhet i allt i världen? Tror nästan det... Jag vet inte vad det är, men när jag tänker efter så har världen inte varit lika skimmrande vacker som den brukade vara förut. Visst, jag ser fortfarande skimmret, men inte lika tydligt... (Nej, jag går inte på droger... eller iaf inte någon annan än mitt rika känsloliv som får mig att le utan orsak ibland) Får se till att fixa det, för detta går ju inte :S
Pratade lite på telefon imorse när jag just vaknat. Faktiskt med flera personer... men det var ett av samtalen som fick mig att tänka till lite extra när jag lagt på. Fick veta en sanning jag nog tappat bort i tumultet runt mig, och som vände på en hel del förutsättningar... Beklagligt nog.
Som jag sagt innan håller jag "allt" lite på avstånd just nu, men när jag skulle till att förklara det blev det bara så fel. Vet att det gick helt åt skogen, och att hon nog inte gillar mig speciellt mkt längre. Alla människor har väl sidor man undviker att visa, men jag tror jag kan raserat alla illusioner hon hade om mig genom att visa henne mina. Ska inte gråta över spilld mjölk eller brända skepp, men jag ska iaf hålla mitt löfte till henne.
Tror fina J. kommer hit snart föressten... Hon har jobbat natt och skulle komma förbi och säga hej när hon vaknade. Lite sådär "innan-Jul-ha-det-så-bra-vi-hörs-sen"... och en kopp té såklart haha
aja... Life is... brända skepp, stjärndunster och hunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar